BIOGRAFISKT


Nu har jag spelt på pipa
och sjungit sorgesång,
men ingen velat gråta,
ej dansen kom i gång.

Då gick jag ut på gatan,
mig ställde i ett hörn,
där slog jag på en trumma
och visade en björn.

Åt björnen gav man socker,
mig själv man ville slå,
och när jag ville sjunga
då hörde ingen på.


Då tog jag narrens kåpa,
jag gycklade en lek,
och när jag räckte tungan
man av förtjusning skrek.

Då stanna ekipager
med höga herrar i:
»Det var en rolig djävul,
den där kan något bli!»

Och hopen höres jubla,
när herrarne få ris,
men när man vädrar allvar,
då ropas på polis.


Så blev jag stämd för gyckel
med allt gudomligt var,
ty visst det är gudomligt
att åka efter par.

Det halp ej protestera,
ej gillas mitt försvar,
att ej det varit gyckel,
men att det allvar var.

Så tog jag svarta kappan
och steg i predikstoln,
fick höra folket snarka
som grisar uti soln.


Jag skrek så några väcktes
och konsistorium med,
men då jag miste kappan
och röcks från stolen ned.

Jag var ej ordinerad,
jag hade icke tron,
den gamla gamla visan
på gamla gamla ton.

Jag tar min spruckna pipa
och stoppar den i säck,
jag stämmer ner min trumma
och packar mitt gepäck.
Så vandrar jag kring världen
att söka äventyr,
att glömma och att glömmas
och bota min blessyr.

Och åren gå och vanka,
av såret blir ett ärr,
och allting står så stilla
som i ett fredligt kärr,

där grodorna få kväka
till myggors duvna sång
och kremlor stå och sova
den heta dagen lång.


Där porsen ensam vakar
och sprutar sin morfin
tills hela kärret snarkar
bak spindlars grå gardin.

Då hörs en dag i skogen
en trummas gälla skräll
och snart kring fält och backar
trumpeten ger appell.

Hej! Kriget är förklarat!
Jag låter trumman gå,
min pipa den jag säljer
och köper ett chassepot.

Men vem skall föra fanan?
Ej någon fana finns!
Och blott med spridda trupper
ej någon seger vinns!

Jag tar min röda näsduk
med Garibaldi på,
den knyter vid geväret
och sen: framåt! låt gå!