Paria

by Georga

/
  • Streaming + Download

    Includes high-quality download in MP3, FLAC and more. Paying supporters also get unlimited streaming via the free Bandcamp app.

      name your price

     

1.
05:18
2.
03:54
3.
4.
5.
6.
7.
8.
04:09
9.
10.
11.
12.
05:23
13.
14.
15.
16.
17.
18.
19.

credits

released February 28, 2013

text: Gustaf Fröding
musik: Sven-Erik Magnusson

tags

license

all rights reserved

about

Georga Sweden

Swedish underground singer-songwriter-producer. Former member of punk act 23Till.
Collaborated in 2010 with French singer and multi artist M-A Repain.

contact / help

Contact Georga

Streaming and
Download help

Track Name: Anita
ANITA

Livets skål! O, min Anita,
uti glömskans dryck!
Jag vill känna varma, vita
jungfrulemmars tryck!

I materien vill jag röna,
riktigt ha i famn
det som andens språk "det sköna"
givit såsom namn!

Jag vill andas blott Anita,
blott Anita se,
känna endast varma, vita
lemmars rörelse!

Högt man prisar konstens njutning,
den är kall och arm
emot väsenssammanslutning,
kärlek barm mot barm!


Sinnlighetens makt är kuvad
av en trång moral.
dygden, stel och överskruvad,
håller långa tal.

Dumheten har funnit mycket,
fann till slut ett fynd,
som föll folken uti tycket:
"Sinnlighet är synd!"

Sedan dess har kungasonen,
son av kung Natur,
av den vise dygdefånen
sparkats ut som djur.

Icke mer han vågar modigt
visa sig bland folk,
men han hämnas blodigt
med förgiftad dolk.






Sen när halva mänskligheten
ruttnat ned i grund,
mördad av anständigheten,
kommer segerns stund

Då skall dygdens makt, den sanna,
ärva den, som ljög.
Sinnligheten skall sin panna
bära stolt och hög.

Kropp med ande skall bli enad
och ett hjärta fritt
med en kärlek, fri och renad,
mänska, skall bli ditt!

Därför, därför, ljuva flicka,
blott till hjärtat lyss!
Låtom oss varandra dricka
i en kyssars kyss!


Rodna kind, du lockomflutna,
på ditt sköna sätt!
blicka ömt, till hälften slutna,
öga, du gör rätt!

Häv dig, vita barm, och bölja!
Du har rätt därtill!
Vet att oskuld kan dig följa
huru långt du vill!

Älska, älska, min Anita,
med din själ och kropp,
oskuldsfulla, varma, vita,
ljuva rosenknopp!

Livets skål! O, min Anita,
uti glömskans dryck!
Jag vill känna varma, vita
jungfrulemmars tryck!
Track Name: Biografiskt
BIOGRAFISKT


Nu har jag spelt på pipa
och sjungit sorgesång,
men ingen velat gråta,
ej dansen kom i gång.

Då gick jag ut på gatan,
mig ställde i ett hörn,
där slog jag på en trumma
och visade en björn.

Åt björnen gav man socker,
mig själv man ville slå,
och när jag ville sjunga
då hörde ingen på.


Då tog jag narrens kåpa,
jag gycklade en lek,
och när jag räckte tungan
man av förtjusning skrek.

Då stanna ekipager
med höga herrar i:
»Det var en rolig djävul,
den där kan något bli!»

Och hopen höres jubla,
när herrarne få ris,
men när man vädrar allvar,
då ropas på polis.


Så blev jag stämd för gyckel
med allt gudomligt var,
ty visst det är gudomligt
att åka efter par.

Det halp ej protestera,
ej gillas mitt försvar,
att ej det varit gyckel,
men att det allvar var.

Så tog jag svarta kappan
och steg i predikstoln,
fick höra folket snarka
som grisar uti soln.


Jag skrek så några väcktes
och konsistorium med,
men då jag miste kappan
och röcks från stolen ned.

Jag var ej ordinerad,
jag hade icke tron,
den gamla gamla visan
på gamla gamla ton.

Jag tar min spruckna pipa
och stoppar den i säck,
jag stämmer ner min trumma
och packar mitt gepäck.
Så vandrar jag kring världen
att söka äventyr,
att glömma och att glömmas
och bota min blessyr.

Och åren gå och vanka,
av såret blir ett ärr,
och allting står så stilla
som i ett fredligt kärr,

där grodorna få kväka
till myggors duvna sång
och kremlor stå och sova
den heta dagen lång.


Där porsen ensam vakar
och sprutar sin morfin
tills hela kärret snarkar
bak spindlars grå gardin.

Då hörs en dag i skogen
en trummas gälla skräll
och snart kring fält och backar
trumpeten ger appell.

Hej! Kriget är förklarat!
Jag låter trumman gå,
min pipa den jag säljer
och köper ett chassepot.

Men vem skall föra fanan?
Ej någon fana finns!
Och blott med spridda trupper
ej någon seger vinns!

Jag tar min röda näsduk
med Garibaldi på,
den knyter vid geväret
och sen: framåt! låt gå!
Track Name: Den stora kometen
Den stora kometen



Först blev det ganska tyst i byn:
Förnekade kometen
bevisade sin plats i skyn
för hela menigheten!

Järtecken, sade man till slut
- en rackare till att blänka! -
Nu blåstes nådatiden ut,
nu är det dags att tänka.



Nu är det tid att handla rätt
mot mor- och faderslösa,
och garda sig på alla sätt
och varda religiösa

Så satte de sej ned med fart
vid brillor och postillor
och suckade så tungt och rart
om världens vreda villor.



De bugade för fattighjon
som förr för tjocka magar
och vägde rätt i handelsbon
i nästan fjorton dagar

De såg på almanackans blad
i spirande förvånad,
tills någon kom en dag och sad:
nu är det jämnt en månad.



Då sken de upp och ropte: Se,
än lyser björk och lunder.
Hvi sattes vi isuck och ve
för gamla kyrkofunder?

Än hoppar haren över äng
och solen över rågen.
Men bringa hastigt, stalledräng,
tillbaks den gamla vågen!


Så blev det åter fart och ras
och buller och affärer
och fattigskjuts och kräftkalas
kring alla landamärer.

I glada vänners muntra lag
satt gubbarna och söpo
och skrattade i fulla drag
åt ryktena som löpo.



Ty, sade de vid feta bloss
på gördlade cigarrer
plädera och kometa oss
med piska och gitarrer

Vi sitter där vi sitter nu
och har det ej så galet.
Den där kometen kommer ju
tre gånger i kvartalet.



Än är han här, än är han där
och krumelurar värre.
- Vi skålar för den dag som är
och litar på Vår herre!
Track Name: En liten konstnär
EN LITEN KONSTNÄR

Vinden är vresig, kölden sträng:
Var god mot en liten stalledräng!
Ty önskar han något för egen del
är det bara ett Magdeburgerspel.
Det skulle han fingra små visor på
som skulle all socknen med häpnad slå.
Och folk skulle färdas i mil och mer
att höra hans handklaver.

Vresig är vinden, kölden sträng:
Han kröker ihop sig, vår stalledräng.
Dock snart ska han sitta i höghet stor
och knäppa på knappar av pärlemor.
Då blir det att säja vid kvarn och kross:
En märklig man! - En bekant till oss.
Han gick här och frös precis som vi.
- Ett stort geni!

Så kunde det falla ibland ett ord.
Fastän luft är luft och jord är jord
så att troligt är att vår stalledräng
fryser sig stel i kölden sträng.
Fryser sig fast - precis som vi,
och aldrig blir stor och berömd och fri.
Utan bara får gå där - dag efter dag,
som vi, med förgrämda anletsdrag.
Track Name: En valsmelodi
EN VALSMELODI


Dagen är släckt,
mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor;
fyllda av skarn,
slödder och flarn
sova polishus och finkor -
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus.
- Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals -
Jag har sålt mina visor till nöjesestrader,
och Gud må förlåta mej somliga rader,
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.

Grämelsens son
i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta.
Pajas - ack ja -
schajas - ack ja,
gott kan det vara att veta?
Skänk mej nu bara ett rimord på sol,
när jag redan har använt fiol och viol?
Ack ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals -
Jag har ingenting alls här i världen att vinna,
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
Track Name: Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla
Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla
Vi kom från blå Atlanten, från havets majestät
och mötte gula strömmen, som går ut från River Plate,
där, bakom skrov och master på flodens södra strand,
låg staden Buenos Aries, där vi gick nu i land.
Jag kan ej glömma staden, som ligger där i dyn,
den luktar majs och hudar och fruntimmers parfym,
som pampasvinden blandar med doft av feberträn,
men kajerna är lagda med sten från Bohuslän.

Nu gällde det att dricka, att röka, spela kort
och även spela tärning på denna fjärran ort.
I minnet hör jag ännu hur tärningarna slå
och falla mellan borden, där mörka flickor gå.
Det var helt nära hamnen på krogen Ultra Mar,
jag mötte där en timmerman, som efterseglad var,
han knogade som stallknekt på stadens hippodrom,
han var en uddevallare, Ernst Georg Johansson.

Där låg en skjuten ridhäst i rännsten utanför,
vår krogvärd han var mördare och kyparn soutenör,
men allt var här så billigt, och allting fanns att få
från argentinskt Mendozavin till äkta fransk Bordeaux,
och in genom dörren, som ständigt öppen stod,
kom fjärilar, kom flickor av mörkt och blandat blod.
Vid gallerfönstret såg jag, hur Södra Korset brann,
och timme efter timme på denna krog förrann.

Men Johansson blev uppsagd, och pengarna tog slut.
Då sa han: Följ mig Fritiof, vi far på pampas ut!
Han hade lärt sig rida i sina unga dar
och nu med Georg Johansson på pampas ut jag far.
Vi reser oss från bordet på krogen Ultra Mar
och dricker sista droppen av vinet vi har kvar,
sen krossade vi glasen mot krogens tegelgolv
och lämnade kvarteret, när klockan den slog tolv.

Där gick två lösa hästar vid stadens västra gräns,
och barbacka vi red dem, det vet ni, hur det känns!
Estáncian La Posta - dit var det resan gick,
och där på femte dagen som cowboys jobb vi fick.
Men kvinnan, som är nyttig till månget ändamål,
hon frestar ofta ynglingen långt mera än han tål.
Värdinnans kammarjungfru hon bad mig stiga in
i rummet, där hon bodde, och spela mandolin.

Allt var ju så oskyldigt, det var en trevlig kväll,
men dagen efter blev jag utmanad på duell.
Gonzales hette mannen, som ville se mitt blod,
och med sin dolk i handen han frestade mitt mod.
Strax fick jag nu en rispa uppå min högra hand,
som ännu, när jag festar, syns rodna lätt ibland.
Då sprang min vän emellan och ropte: Atención!
Och kniven mitt i hjärtat fick Georg Johansson.

Nu flydde alla andra från trakten i galopp,
och ensam satt jag kvar vid kamratens fallna kropp.
- "Har du ett budskap, Georg, till Sverige, till ditt hem?"
- "Nej", svarade han stilla, "bekymra inte dem,
men tag min bästa häst, och de pengar, som jag har,
och lämna detta helvete, när jag ej mer är kvar,
och rid till Buenos Aires, det tar dig fyra dar,
och drick en skål för Johansson på krogen Ultra Mar."
Track Name: Flickan i Havanna
FLICKAN I HAVANNA

Flickan i Havanna,
hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster,
vinkar år en karl.
Kom du glade sjömatros,
du ska få min röda ros!
Jag är vacker!
Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna
stänger dörrn av cederträ.
Sjömannen är inne,
flickan på hans knä.
Vill du bli mitt hjärtas kung?
Har du pengar i din pung?
Jag är vacker!
Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna
hörer då en sjömans röst.
Pengar har jag inga,
men en sak till tröst.
Och utur sin jacka blå
tager han det hon ska få.
Du är vacker!
Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!

Flickan i Havanna
skådar då med tjusad blick
ringen med rubiner,
som hon genast fick.
Ringen kostar femton pund!
Stanna du - en liten stund.
Jag är vacker!
Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!
Flickan i Havanna
hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster,
vinkar åt en karl.
Handen prydes av en ring
och kring barmen crepe de chine.
Jag är vacker!
Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!
Track Name: Göken
GÖKEN


När ängarne börja blomma,
och björken lövas i lund,
då sjunger göken i skogen
båd arla- och särlastund.

När lien gått fram på ängen
och blomstren ligga på bår,
då tystnar göken i skogen
och tiger tills åter blir vår.

Men bönderna tro han är döder,
och barnen tro han blir hök,
en käring har hört honom skratta;
han är för besätter, den gök.

*

I marknan vid tyska torget,
hos urmakar Schnabelbart,
där kan du få köpa gökar,
som gala båd timme och kvart.

De gala till jul och påska,
de gala med urets lopp,
om blott de smörjas i munnen
och verket dras riktigt opp.
Track Name: Jag väntar...
JAG VÄNTAR




Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida
den käraste, den käraste med ögon blå.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma
och drömde om ett skälvande gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.

Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära.
Välkommen du, som väntats i ensamma år.

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida -
den käraste, den käraste med ögon blå.
Track Name: Jag är fri, jag har sonat...
JAG ÄR FRI, JAG HAR SONAT
(Evert Taube) 1926

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär -
och då vet man hur illa det går.

Det har diktats en visa som handlar om mig
när jag gick på Pasèo Colon.
Det är dock inte sant allt som säges om mig
och som sjunges uppå grammofon.
Men uti Buenos Aries jag borde ej gått
på den illa beryktade krog,
där kreolskan stal hyran jag ut hade fått
och där negern fördärvad jag slog.

I förra veckan när månen så sorgsen en kväll
i mitt fängelse tittade in,
där jag satt på min brits i min ensliga cell
med en dyster och allvarsam min,
då hörs en klingande röst som uppstämmer en sång
som den förr hade sjungit för mig.
Det var hon på kafét på Paséo Colon
som var ledsen och ångrade sig.

Men den vinden som bar hennes toner till mig,
kom från havet, där friheten är.
Och hur ljuvligt än jäntan beklagade sig
och fast kanske jag ännu var kär,
så sade jag: Fritiof Andersson lurar man nog
ett par gånger med vin och med sång,
men det sker ej två gånger uppå samma krog,
och uti var hamn blott en gång!
Track Name: Lokes smädelser
LOKES SMÄDELSER

Tidens gudar, som jag smädat,
smäda vill jag än en gång!
Tidens gudar, som jag hädat,
häda vill jag i en sång!

I han makten, jag har ordet,
jag har ordet i min makt;
tretton ären I vid bordet;
det betyder, har man sagt,
dödsfall, ofall, onda tider:
gudar, tagen Er i akt,
ty vad rättnu tiden lider:
gudar, varen på Er vakt!

Det är sant, jag fordom sutit
vid Ert gudabord som gäst;
edan bindeln väl I knutit,
släpad blev jag till Er fest.
Därför ock, vad I förbrutit,
känner Loke kanske bäst!

Vämjdes jag vid fyllda faten,
av Ert vin jag ej blev glad,
och Er sång tog smak av maten
men var tunn som kittelns spad.
Gudar, därföre I haten
Loke, som Ert lov ej kvad!

Nej, jag vill Ert lov ej kväda,
icke sjunga för Er mat,
nej, jag vill Er heldre häda
med mitt stora, sköna hat!

I han sträckt min bål på bergen,
och bland isar rett min grav,
se’n den lille lömske dvärgen
skurit mina senor av.

Fast I bundit mina händer
och min fot i järnet smitt;
fast I brutit mina tänder,
än min tunga smädar fritt.

Jag Er hemlighet förrådde,
gudar, det var allt mitt brott!
Och min tunga dock Er nådde
in i Era fasta slott.

Jag förrådde Era funder
och Er falska helighet;
trodde ej på Era under,
ej på Er odödlighet.
Track Name: Morgon
Skogar och skär de stå i brand,
junimorgon är brännhet,
västlig blåser vinden från land,
dagen lovar bli vacker.

Kaffekokarn på förstukvist
puttrar vid spritblå låga,
huset sover ännu en frist,
herrn är ensam på benen.

Tar sitt kaffe i fruns fåtölj,
tänder så cigarretten,
samlar papperen i portfölj
och går sin väg helt sakta.

Tar i trädgårn en liten titt,
synar gurklist och sängar,
här och där han gör ett snitt,
plockar maskar från kålen.

Upp i berget han sig beger,
granskog doftar av kåda,
röda stugan därnere ser,
vita knutar och gröna luckor.

Och där sova ännu de små
och deras lilla mamma,
kastar slängkyss en och två,
vandrar inåt i skogen.

Plockar en viva, en orkidé,
orren smäller i snåret,
ekorrn kilar från trä till trä,
årtan snattrar i kärret.

Sen vid stranden i sin berså
han slår sig ner att skriva.
Hav och sol och böljor blå!
Nu skriver han satirer!

Sen till frukost han ilar hem,
barnen skynda bli kyssta,
som satiren ej träffat dem
äro de snälla och tysta!
Track Name: När skönheten kom till byn
NÄR SKÖNHETEN KOM TILL BYN

När skönheten kom till byn då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn - om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok
att rosor och akvileja förfrysa.
När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok
då upphörde deras ögon att lysa.
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,
men fliten kom bara fliten till fromma.
De räknade sina kärvar - för räkningens skull,
och hatade för ett skratt och en blomma.

En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
men mänskorna skola lyftas i anden.
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått
och kritar för sina lador och hyllor.
En dag skall det varda sommar, har visorna spått.
- Men visorna äro klena sibyllor.
Track Name: På Arendorffs tid
PÅ ARENDORFFS TID

På Arendorffs tid
då var himmelen vid
då var stjärnorna nära att se.
Det var glädje och skratt;
blev man haffad en natt
var de' ingenting särskilt me' de'.
Det var uppåt, det kan jag förkunna,
fast man bodde ibland i en tunna.
Och man frös och man svalt
men man klarade allt.
De' var ingenting särskilt me' de'.

Nu är tillvaron hård
så på gata som gård,
så på krog som på pilsnerkafé.
Man får sitta så tyst
som ett trä och en byst:
kan ni se något särskilt i de'?
Nej, på Arendorffs tid fick man andas
och med grevar och friherrar blandas.
Var man dum i sin trut
ja, så åkte man ut:
De' var ingenting särskilt me' de'.

Det var lustiga år,
men med slätkammat hår
nivelleringen gjorde entré.
Och så blev det så här:
vi är lika som bär.
Kan ni se något särskilt i de'?
Folk betalar sin skatt och är snälla
fastän inte ett skvatt originella.
Nu är tillvaron platt
som en nedsutten hatt.
Ja' ser ingenting särskilt i de'.

Ja, man lever och tär
på den kropp som man bär,
och så ligger man där ett-tu-tre.
Och så fraktas man bort
i en billig transport.
De´ är ingenting särskilt me´ de´.
Om en fågel en drill ville drilla
vid ens färd var det inte så illa,
men om prästen är skral
och drar in på sitt tal
är de´ ingenting särskilt me´ de´.
Track Name: Svarte Rudolf
SVARTE RUDOLF

Se, Svarte Rudolf dansar
och böjer sin nacke och ler.
Han tänker på stormande nätter
i Amsterdams glädjekvarter.
Han drömmer om flickornas kransar
och svävande bruna ben
på stranden av blåa slätter
vid Samoamånens sken.

Han böjer sin nacke och blundar
i flygande roslagsvals.
Så höll han i smäktande lundar
sin arm kring chilenskans hals;
så böjde han krullig hjässa
en afton i negerbyn
mot trettonårig prinsessa
med eldsken på ebenholtshyn.

Så dansa de svajiga karlar
på Malagas vinstänkta redd.
Den vitröda tösen bävar,
bedårad, förlorad, förledd.
Hon ler i den väldiges nävar
åt allt vad han tog och gav,
hon suckar, och vinden svarar
från Ålands jäsande hav.
Track Name: Till Harriet Bosse
Frukta icke Örnen, vita Duva!
Dig han icke river, ljuva!
Tröttnar Du att gå på jorden,
Tar han Dig på starka vingar
Lyfter Dig upp över molnen!
Örnen är din vän, min vita duva!
Skyddar Dig mot gråa höken.
Skydda honom, Du, mot dina pilar!
Track Name: folk, Sweden, swedish, poetry, poem, poetic, poésie, august strindberg, george gustafsson - Urarva
URARVA


I skryten med Er glada ungdomstid,
I gamle, som nu hacken på de unga,
I voren alltid färdiga till fredlig strid
och sökten idealet i att supa och att sjunga.

I finnen nu ett släkte tungsint trött,
som endast har sin strävan i att vara om sig.
I själve, som oss i ett bakrus fött,
I borden veta bäst hur detta kom sig.

Man är ej glad när andras skuld
man nu skall sitta och betala;
I söpen Er till ett försvarligt hull
och därför äro Era barn så smala.

Vi ärvde Era skulder och Er syfilis
och Era löften ifrån fyrti-talet,
sen väl I slukat varje Leckerbiss,
I lämnaden åt oss att gnaga idealet.

I svärmaden och höllen tal
för Danmark, Finland, Polen;
vi svärma ej för våra ideal,
vi knoga lugnt mot framtidsmålen.

I drucken punsch och åten mat
för skandinaviska treenigheten,
när enigheten stannade vid prat,
vi nöjde oss med mänskligheten.

Urarva skulle vi oss gjort,
men äpplet faller icke långt från trädet,
och sådant arv, det ärvs på barnen ner
till tredje och till fjärde ledet.
Track Name: Biografiskt - komplett version
BIOGRAFISKT


Nu har jag spelt på pipa
och sjungit sorgesång,
men ingen velat gråta,
ej dansen kom i gång.

Då gick jag ut på gatan,
mig ställde i ett hörn,
där slog jag på en trumma
och visade en björn.

Åt björnen gav man socker,
mig själv man ville slå,
och när jag ville sjunga
då hörde ingen på.


Då tog jag narrens kåpa,
jag gycklade en lek,
och när jag räckte tungan
man av förtjusning skrek.

Då stanna ekipager
med höga herrar i:
»Det var en rolig djävul,
den där kan något bli!»

Och hopen höres jubla,
när herrarne få ris,
men när man vädrar allvar,
då ropas på polis.


Så blev jag stämd för gyckel
med allt gudomligt var,
ty visst det är gudomligt
att åka efter par.

Det halp ej protestera,
ej gillas mitt försvar,
att ej det varit gyckel,
men att det allvar var.

Så tog jag svarta kappan
och steg i predikstoln,
fick höra folket snarka
som grisar uti soln.


Jag skrek så några väcktes
och konsistorium med,
men då jag miste kappan
och röcks från stolen ned.

Jag var ej ordinerad,
jag hade icke tron,
den gamla gamla visan
på gamla gamla ton.

Jag tar min spruckna pipa
och stoppar den i säck,
jag stämmer ner min trumma
och packar mitt gepäck.
Så vandrar jag kring världen
att söka äventyr,
att glömma och att glömmas
och bota min blessyr.

Och åren gå och vanka,
av såret blir ett ärr,
och allting står så stilla
som i ett fredligt kärr,

där grodorna få kväka
till myggors duvna sång
och kremlor stå och sova
den heta dagen lång.


Där porsen ensam vakar
och sprutar sin morfin
tills hela kärret snarkar
bak spindlars grå gardin.

Då hörs en dag i skogen
en trummas gälla skräll
och snart kring fält och backar
trumpeten ger appell.

Hej! Kriget är förklarat!
Jag låter trumman gå,
min pipa den jag säljer
och köper ett chassepot.

Men vem skall föra fanan?
Ej någon fana finns!
Och blott med spridda trupper
ej någon seger vinns!

Jag tar min röda näsduk
med Garibaldi på,
den knyter vid geväret
och sen: framåt! låt gå!

*

Han föll vid första salvan
förr än ett skott var bytt,
han ensam bet i gräset,
de andra hade flytt!

Nu blåser man Victoria
och liket bäres bort.
Det var en härlig seger
fast striden var så kort.

Man ställer till begravning
med militäriskt bruk,
han sveps i egna kläder
och med sin röda duk.





Vid graven ges en salva,
och prästen tar sin bok
att läsa ner den döde -
men då det gick på tok!

Den döde, som var hedning
och aldrig tålt en präst,
han reser sig ur kistan
och gör en tydlig gest.

Då blev det slut på glädjen:
man ropar på skandal.
Den döde förs som sårad
till nästa hospital.


Där ligger han i järnsäng
och prövar gammalt mod
att plocka bly ur såren,
som giftat ner hans blod!

När febern honom griper
och yrselns dämon går
med bolmört kring hans kudde
det rister i hans sår!

Då hörs den sjuke sjunga
med hes och bruten röst,
på gamla melodier
som korp i kulen höst.


Om sina sår han yrar,
om sina nederlag,
men ock han höres mana
sin trupp till nya slag.

Och när han stundom jollrar
om hjärtats hemlighet,
då vissnar hatets bolmört;
då grönskar feberträt.

Då fläktar det i sjuksaln
och luften doftar hav;
ej såren längre svida,
men dämon ger sig av.


Och vänliga små händer
de bädda om hans säng,
att han får vackra drömmar
som i en blomsteräng.

När så en dag han ligger
som svag konvalescent
och väntar blott på läkarn,
som nyss har hoppet tänt,

han hör igenom fönstret
en trumma slå alarm.
Strax far han upp ur bädden,
om hjärtat blir han varm.



Emellan gårdens lindar
där skymtar ett standar:
så börjas åter striden,
än finnas trupper kvar!

Hans öga blir så blodigt,
när matt han lägges ner.
På svarta nattduksbordet
med kuvad harm han ser.

Där ligger nu bland flaskor,
bland knivar och charpi
det bly, som togs ur såren
och låg så tungt däri.


»O, vore jag på benen
som förr med friska don,
jag toge till min järnsäng
och göte en kanon.

Av varje spik ni slagit
— jag aldrig det förgat —
ni slagit i min kista,
jag smidde en granat.

Och sedan, fylld med blyskrot
utur min egen kropp,
ni skulle se granaten
som en komet gå opp.


Ty högt man måste sikta
för att till målet nå,
man skjuter upp mot himlen
men träffar knappt ändå.»

Då ser han genom fönstret
en kransad fana dra
förbi de gamla lindar,
och hör ett glatt hurra!

Vår fiende har segrat
i drabbningen på nytt,
de våra äro slagna,
men de ha icke flytt.

Då blir han glad i sinnet,
ty han har lärt förstå
att genom nederlagen
man får till seger gå.

Han faller i en slummer
till åter det blir dag,
att hälsa nya segrar
i nya nederlag.
Track Name: Lokes smädelser - komplett version
LOKES SMÄDELSER

Tidens gudar, som jag smädat,
smäda vill jag än en gång!
Tidens gudar, som jag hädat,
häda vill jag i en sång!

I han makten, jag har ordet,
jag har ordet i min makt;
tretton ären I vid bordet;
det betyder, har man sagt,
dödsfall, ofall, onda tider:
gudar, tagen Er i akt,
ty vad rättnu tiden lider:
gudar, varen på Er vakt!

Det är sant, jag fordom sutit
vid Ert gudabord som gäst;
edan bindeln väl I knutit,
släpad blev jag till Er fest.
Därför ock, vad I förbrutit,
känner Loke kanske bäst!

Vämjdes jag vid fyllda faten,
av Ert vin jag ej blev glad,
och Er sång tog smak av maten
men var tunn som kittelns spad.
Gudar, därföre I haten
Loke, som Ert lov ej kvad!

Nej, jag vill Ert lov ej kväda,
icke sjunga för Er mat,
nej, jag vill Er heldre häda
med mitt stora, sköna hat!

I han sträckt min bål på bergen,
och bland isar rett min grav,
se’n den lille lömske dvärgen
skurit mina senor av.

Fast I bundit mina händer
och min fot i järnet smitt;
fast I brutit mina tänder,
än min tunga smädar fritt.

Jag Er hemlighet förrådde,
gudar, det var allt mitt brott!
Och min tunga dock Er nådde
in i Era fasta slott.

Jag förrådde Era funder
och Er falska helighet;
trodde ej på Era under,
ej på Er odödlighet.

Därför Loke ock av Eder
nämnes främst bland smädare;
det han räknar sig till heder —
han förrått förrädare!

När den svage straffar styrkan,
då nämns straffet hämnd;
jag ej våldet gav min dyrkan,
hämnd min bragd är därför nämnd.

Väl! Jag hämnats då, I gudar,
jag har hämnats, hören det!
Jag har slitit Era skrudar,
visat fram Er nakenhet!

Eder gudstjänst jag föraktat,
Edra stoder slagit kull,
och den gyllne kalven slaktat
för att se om den var mull.

Jag har rivit templets murar,
jag har brutit altarskrank,
jag har öppnat stängda burar,
jag har störtat murkna plank.

Jag har hämnats, gudasköka,
hämnats all min ungdoms ve,
då jag tvangs för dig att röka
och du bröt mig ner på knä!

När jag sanningen fick slunga
i Ert anlet, gudapack,
då Er himmel syntes gunga
och Er gamla skottmur sprack.

Gudakärngar, gudagubbar
ränna yra efter skygd,
hängsla byxor, knyta stubbar,
för att dölja skrumpen blygd.

Styrkan letar sina lansar,
skönhet plockar fikonlöv,
dygden tar sitt gyllne pansar,
rätten gör sig blind och döv.

Lögnen går till dikets renar,
fångar ormar i dess dy,
binder dem i bergets stenar
att i Lokes anlet spy.

Och nu ligger Loke bunden:
en mot hundra var hans sätt,
men i lumpna gudarunden
skrikes dock om oförrätt.

Bunden ligger han på hällen,
men hans tunga än är fri,
och de gamla gudaskrällen
darra ännu vid hans skri.

Ty i smärtans långa nätter
makan vid hans hårda bädd
ställer sig för ormens etter,
räcker bägarns svala brädd.

När då lömska ormar måtta
sina hugg mot hennes bröst,
då hörs Loke ej bespotta,
men som stormen blir hans röst.

När han riste sina bojor,
det i bergens hällar skrall,
och i borgar och i kojor
mänskor vänta världens fall.

Då hör Loke upp att smäda,
men ur mörka ögonvrån
blixtar ljunga, fräsa, sveda,
och han ropar på sin son.

Midgårdsormen, världsförstörarn
rasslar då med fjällig kropp,
stjärten rörs av världsförgörarn
ner vid Wolgas vilda lopp.

Och det prasslar och det brakar
i Wolchonskyskogens snår,
och i Pyrenées det knakar,
där hans buk i ringlar slår.

Men med bröstet argt han piskar
Seine, en gammal helig flod,
från vars stränder än det viskar
om förlossning och om blod.

Men var ormen huvet döljer,
fege gudar, frågen I.
Framtid evigt nutid följer,
svaret skall Er forntid bli.

Ty när han sitt huvud reser,
gudar, då är tiden all,
hören I då ormen väser,
svårt är ej att spå Ert fall!

Då går branden över världen,
bränner allt som brännas bör,
skedar guldet ifrån flärden,
men vad leva skall, ej dör.

Och den gamla torra jorden,
nu i fruktbar aska bytt
och av elden renad vorden,
avlar, föder fram på nytt.

Då i evigt gröna lunder
vandrar fri en nyfödd släkt,
villad ej av gudafunder
som de forne andar bräckt.

Då I ären döde alla,
gamle gudars skrala ätt;
födde voren I att falla,
då I ormens huvud sett.

Men vid Era svarta bårar,
när I slutat Edert lopp,
Loke äger inga tårar,
blott sitt evigt unga hopp.

Sina smädelser han sände,
störde Eder gudaro,
ty han trodde på den Ende,
ej på Er han kunde tro.

Över Era gravar ljudar
fridfullt som ifrån en vän:
här I vilen, Tidens Gudar;
Evighetens lever än!