ANITA Livets skål! O, min Anita, uti glömskans dryck! Jag vill känna varma, vita jungfrulemmars tryck! I materien vill jag röna, riktigt ha i famn det som andens språk "det sköna" givit såsom namn! Jag vill andas blott Anita, blott Anita se, känna endast varma, vita lemmars rörelse! Högt man prisar konstens njutning, den är kall och arm emot väsenssammanslutning, kärlek barm mot barm! Sinnlighetens makt är kuvad av en trång moral. dygden, stel och överskruvad, håller långa tal. Dumheten har funnit mycket, fann till slut ett fynd, som föll folken uti tycket: "Sinnlighet är synd!" Sedan dess har kungasonen, son av kung Natur, av den vise dygdefånen sparkats ut som djur. Icke mer han vågar modigt visa sig bland folk, men han hämnas blodigt med förgiftad dolk. Sen när halva mänskligheten ruttnat ned i grund, mördad av anständigheten, kommer segerns stund Då skall dygdens makt, den sanna, ärva den, som ljög. Sinnligheten skall sin panna bära stolt och hög. Kropp med ande skall bli enad och ett hjärta fritt med en kärlek, fri och renad, mänska, skall bli ditt! Därför, därför, ljuva flicka, blott till hjärtat lyss! Låtom oss varandra dricka i en kyssars kyss! Rodna kind, du lockomflutna, på ditt sköna sätt! blicka ömt, till hälften slutna, öga, du gör rätt! Häv dig, vita barm, och bölja! Du har rätt därtill! Vet att oskuld kan dig följa huru långt du vill! Älska, älska, min Anita, med din själ och kropp, oskuldsfulla, varma, vita, ljuva rosenknopp! Livets skål! O, min Anita, uti glömskans dryck! Jag vill känna varma, vita jungfrulemmars tryck!

BIOGRAFISKT Nu har jag spelt på pipa och sjungit sorgesång, men ingen velat gråta, ej dansen kom i gång. Då gick jag ut på gatan, mig ställde i ett hörn, där slog jag på en trumma och visade en björn. Åt björnen gav man socker, mig själv man ville slå, och när jag ville sjunga då hörde ingen på. Då tog jag narrens kåpa, jag gycklade en lek, och när jag räckte tungan man av förtjusning skrek. Då stanna ekipager med höga herrar i: »Det var en rolig djävul, den där kan något bli!» Och hopen höres jubla, när herrarne få ris, men när man vädrar allvar, då ropas på polis. Så blev jag stämd för gyckel med allt gudomligt var, ty visst det är gudomligt att åka efter par. Det halp ej protestera, ej gillas mitt försvar, att ej det varit gyckel, men att det allvar var. Så tog jag svarta kappan och steg i predikstoln, fick höra folket snarka som grisar uti soln. Jag skrek så några väcktes och konsistorium med, men då jag miste kappan och röcks från stolen ned. Jag var ej ordinerad, jag hade icke tron, den gamla gamla visan på gamla gamla ton. Jag tar min spruckna pipa och stoppar den i säck, jag stämmer ner min trumma och packar mitt gepäck. Så vandrar jag kring världen att söka äventyr, att glömma och att glömmas och bota min blessyr. Och åren gå och vanka, av såret blir ett ärr, och allting står så stilla som i ett fredligt kärr, där grodorna få kväka till myggors duvna sång och kremlor stå och sova den heta dagen lång. Där porsen ensam vakar och sprutar sin morfin tills hela kärret snarkar bak spindlars grå gardin. Då hörs en dag i skogen en trummas gälla skräll och snart kring fält och backar trumpeten ger appell. Hej! Kriget är förklarat! Jag låter trumman gå, min pipa den jag säljer och köper ett chassepot. Men vem skall föra fanan? Ej någon fana finns! Och blott med spridda trupper ej någon seger vinns! Jag tar min röda näsduk med Garibaldi på, den knyter vid geväret och sen: framåt! låt gå!

Den stora kometen Först blev det ganska tyst i byn: Förnekade kometen bevisade sin plats i skyn för hela menigheten! Järtecken, sade man till slut - en rackare till att blänka! - Nu blåstes nådatiden ut, nu är det dags att tänka. Nu är det tid att handla rätt mot mor- och faderslösa, och garda sig på alla sätt och varda religiösa Så satte de sej ned med fart vid brillor och postillor och suckade så tungt och rart om världens vreda villor. De bugade för fattighjon som förr för tjocka magar och vägde rätt i handelsbon i nästan fjorton dagar De såg på almanackans blad i spirande förvånad, tills någon kom en dag och sad: nu är det jämnt en månad. Då sken de upp och ropte: Se, än lyser björk och lunder. Hvi sattes vi isuck och ve för gamla kyrkofunder? Än hoppar haren över äng och solen över rågen. Men bringa hastigt, stalledräng, tillbaks den gamla vågen! Så blev det åter fart och ras och buller och affärer och fattigskjuts och kräftkalas kring alla landamärer. I glada vänners muntra lag satt gubbarna och söpo och skrattade i fulla drag åt ryktena som löpo. Ty, sade de vid feta bloss på gördlade cigarrer plädera och kometa oss med piska och gitarrer Vi sitter där vi sitter nu och har det ej så galet. Den där kometen kommer ju tre gånger i kvartalet. Än är han här, än är han där och krumelurar värre. - Vi skålar för den dag som är och litar på Vår herre!

EN LITEN KONSTNÄR Vinden är vresig, kölden sträng: Var god mot en liten stalledräng! Ty önskar han något för egen del är det bara ett Magdeburgerspel. Det skulle han fingra små visor på som skulle all socknen med häpnad slå. Och folk skulle färdas i mil och mer att höra hans handklaver. Vresig är vinden, kölden sträng: Han kröker ihop sig, vår stalledräng. Dock snart ska han sitta i höghet stor och knäppa på knappar av pärlemor. Då blir det att säja vid kvarn och kross: En märklig man! - En bekant till oss. Han gick här och frös precis som vi. - Ett stort geni! Så kunde det falla ibland ett ord. Fastän luft är luft och jord är jord så att troligt är att vår stalledräng fryser sig stel i kölden sträng. Fryser sig fast - precis som vi, och aldrig blir stor och berömd och fri. Utan bara får gå där - dag efter dag, som vi, med förgrämda anletsdrag.

EN VALSMELODI Dagen är släckt, mörkret har väckt stjärnor och kattor och slinkor; fyllda av skarn, slödder och flarn sova polishus och finkor - Barnet det skådar i drömmarnas brus hur en ängel med lyktor går runt våra hus. - Och ensam i kvällen den sena jag slåss med en smäktande vals. Och jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals - Jag har sålt mina visor till nöjesestrader, och Gud må förlåta mej somliga rader, ty jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals. Grämelsens son i grammofon sprattlar för Hans och för Greta. Pajas - ack ja - schajas - ack ja, gott kan det vara att veta? Skänk mej nu bara ett rimord på sol, när jag redan har använt fiol och viol? Ack ensam i kvällen den sena jag slåss med en smäktande vals, och jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals - Jag har ingenting alls här i världen att vinna, och snart i min grop skola maskarna finna att jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals.

Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla Vi kom från blå Atlanten, från havets majestät och mötte gula strömmen, som går ut från River Plate, där, bakom skrov och master på flodens södra strand, låg staden Buenos Aries, där vi gick nu i land. Jag kan ej glömma staden, som ligger där i dyn, den luktar majs och hudar och fruntimmers parfym, som pampasvinden blandar med doft av feberträn, men kajerna är lagda med sten från Bohuslän. Nu gällde det att dricka, att röka, spela kort och även spela tärning på denna fjärran ort. I minnet hör jag ännu hur tärningarna slå och falla mellan borden, där mörka flickor gå. Det var helt nära hamnen på krogen Ultra Mar, jag mötte där en timmerman, som efterseglad var, han knogade som stallknekt på stadens hippodrom, han var en uddevallare, Ernst Georg Johansson. Där låg en skjuten ridhäst i rännsten utanför, vår krogvärd han var mördare och kyparn soutenör, men allt var här så billigt, och allting fanns att få från argentinskt Mendozavin till äkta fransk Bordeaux, och in genom dörren, som ständigt öppen stod, kom fjärilar, kom flickor av mörkt och blandat blod. Vid gallerfönstret såg jag, hur Södra Korset brann, och timme efter timme på denna krog förrann. Men Johansson blev uppsagd, och pengarna tog slut. Då sa han: Följ mig Fritiof, vi far på pampas ut! Han hade lärt sig rida i sina unga dar och nu med Georg Johansson på pampas ut jag far. Vi reser oss från bordet på krogen Ultra Mar och dricker sista droppen av vinet vi har kvar, sen krossade vi glasen mot krogens tegelgolv och lämnade kvarteret, när klockan den slog tolv. Där gick två lösa hästar vid stadens västra gräns, och barbacka vi red dem, det vet ni, hur det känns! Estáncian La Posta - dit var det resan gick, och där på femte dagen som cowboys jobb vi fick. Men kvinnan, som är nyttig till månget ändamål, hon frestar ofta ynglingen långt mera än han tål. Värdinnans kammarjungfru hon bad mig stiga in i rummet, där hon bodde, och spela mandolin. Allt var ju så oskyldigt, det var en trevlig kväll, men dagen efter blev jag utmanad på duell. Gonzales hette mannen, som ville se mitt blod, och med sin dolk i handen han frestade mitt mod. Strax fick jag nu en rispa uppå min högra hand, som ännu, när jag festar, syns rodna lätt ibland. Då sprang min vän emellan och ropte: Atención! Och kniven mitt i hjärtat fick Georg Johansson. Nu flydde alla andra från trakten i galopp, och ensam satt jag kvar vid kamratens fallna kropp. - "Har du ett budskap, Georg, till Sverige, till ditt hem?" - "Nej", svarade han stilla, "bekymra inte dem, men tag min bästa häst, och de pengar, som jag har, och lämna detta helvete, när jag ej mer är kvar, och rid till Buenos Aires, det tar dig fyra dar, och drick en skål för Johansson på krogen Ultra Mar."

FLICKAN I HAVANNA Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar, sitter i ett fönster, vinkar år en karl. Kom du glade sjömatros, du ska få min röda ros! Jag är vacker! Du är ung! Sjung, av hjärtat, sjung! Flickan i Havanna stänger dörrn av cederträ. Sjömannen är inne, flickan på hans knä. Vill du bli mitt hjärtas kung? Har du pengar i din pung? Jag är vacker! Du är ung! Sjung, av hjärtat, sjung! Flickan i Havanna hörer då en sjömans röst. Pengar har jag inga, men en sak till tröst. Och utur sin jacka blå tager han det hon ska få. Du är vacker! Du är ung! Sjung, av hjärtat, sjung! Flickan i Havanna skådar då med tjusad blick ringen med rubiner, som hon genast fick. Ringen kostar femton pund! Stanna du - en liten stund. Jag är vacker! Du är ung! Sjung, av hjärtat, sjung! Flickan i Havanna hon har inga pengar kvar, sitter i ett fönster, vinkar åt en karl. Handen prydes av en ring och kring barmen crepe de chine. Jag är vacker! Du är ung! Sjung, av hjärtat, sjung!

GÖKEN När ängarne börja blomma, och björken lövas i lund, då sjunger göken i skogen båd arla- och särlastund. När lien gått fram på ängen och blomstren ligga på bår, då tystnar göken i skogen och tiger tills åter blir vår. Men bönderna tro han är döder, och barnen tro han blir hök, en käring har hört honom skratta; han är för besätter, den gök. * I marknan vid tyska torget, hos urmakar Schnabelbart, där kan du få köpa gökar, som gala båd timme och kvart. De gala till jul och påska, de gala med urets lopp, om blott de smörjas i munnen och verket dras riktigt opp.

JAG VÄNTAR Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida, medan stjärnorna vandra och nätterna gå. Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida den käraste, den käraste med ögon blå. Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma och drömde om ett skälvande gäckande skratt, jag trodde jag såg den mest älskade komma genom skogen, över hedarna en snötung natt. Glatt ville jag min drömda på händerna bära genom snåren dit bort där min koja står, och höja ett jublande rop mot den kära. Välkommen du, som väntats i ensamma år. Jag väntar vid min mila medan timmarna lida medan skogarna sjunga och skyarna gå. Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida - den käraste, den käraste med ögon blå.

JAG ÄR FRI, JAG HAR SONAT (Evert Taube) 1926 Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott som i dråp av en neger bestod, jag vill glömma den förfärliga tid som förgått sen den dag, då polisen mig tog. Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär fast jag lidit i dagar och år. Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär - och då vet man hur illa det går. Det har diktats en visa som handlar om mig när jag gick på Pasèo Colon. Det är dock inte sant allt som säges om mig och som sjunges uppå grammofon. Men uti Buenos Aries jag borde ej gått på den illa beryktade krog, där kreolskan stal hyran jag ut hade fått och där negern fördärvad jag slog. I förra veckan när månen så sorgsen en kväll i mitt fängelse tittade in, där jag satt på min brits i min ensliga cell med en dyster och allvarsam min, då hörs en klingande röst som uppstämmer en sång som den förr hade sjungit för mig. Det var hon på kafét på Paséo Colon som var ledsen och ångrade sig. Men den vinden som bar hennes toner till mig, kom från havet, där friheten är. Och hur ljuvligt än jäntan beklagade sig och fast kanske jag ännu var kär, så sade jag: Fritiof Andersson lurar man nog ett par gånger med vin och med sång, men det sker ej två gånger uppå samma krog, och uti var hamn blott en gång!

LOKES SMÄDELSER Tidens gudar, som jag smädat, smäda vill jag än en gång! Tidens gudar, som jag hädat, häda vill jag i en sång! I han makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt; tretton ären I vid bordet; det betyder, har man sagt, dödsfall, ofall, onda tider: gudar, tagen Er i akt, ty vad rättnu tiden lider: gudar, varen på Er vakt! Det är sant, jag fordom sutit vid Ert gudabord som gäst; edan bindeln väl I knutit, släpad blev jag till Er fest. Därför ock, vad I förbrutit, känner Loke kanske bäst! Vämjdes jag vid fyllda faten, av Ert vin jag ej blev glad, och Er sång tog smak av maten men var tunn som kittelns spad. Gudar, därföre I haten Loke, som Ert lov ej kvad! Nej, jag vill Ert lov ej kväda, icke sjunga för Er mat, nej, jag vill Er heldre häda med mitt stora, sköna hat! I han sträckt min bål på bergen, och bland isar rett min grav, se’n den lille lömske dvärgen skurit mina senor av. Fast I bundit mina händer och min fot i järnet smitt; fast I brutit mina tänder, än min tunga smädar fritt. Jag Er hemlighet förrådde, gudar, det var allt mitt brott! Och min tunga dock Er nådde in i Era fasta slott. Jag förrådde Era funder och Er falska helighet; trodde ej på Era under, ej på Er odödlighet.

Skogar och skär de stå i brand, junimorgon är brännhet, västlig blåser vinden från land, dagen lovar bli vacker. Kaffekokarn på förstukvist puttrar vid spritblå låga, huset sover ännu en frist, herrn är ensam på benen. Tar sitt kaffe i fruns fåtölj, tänder så cigarretten, samlar papperen i portfölj och går sin väg helt sakta. Tar i trädgårn en liten titt, synar gurklist och sängar, här och där han gör ett snitt, plockar maskar från kålen. Upp i berget han sig beger, granskog doftar av kåda, röda stugan därnere ser, vita knutar och gröna luckor. Och där sova ännu de små och deras lilla mamma, kastar slängkyss en och två, vandrar inåt i skogen. Plockar en viva, en orkidé, orren smäller i snåret, ekorrn kilar från trä till trä, årtan snattrar i kärret. Sen vid stranden i sin berså han slår sig ner att skriva. Hav och sol och böljor blå! Nu skriver han satirer! Sen till frukost han ilar hem, barnen skynda bli kyssta, som satiren ej träffat dem äro de snälla och tysta!

NÄR SKÖNHETEN KOM TILL BYN När skönheten kom till byn då var klokheten där, då hade de bara törne och galla. Då sköto de efter henne med tusen gevär, ty de voro ju så förklokade alla. Då nändes de varken dans eller glädje och sång, eller något som kunde vådeligt låta. När skönheten kom till byn - om hon kom någon gång, då ville de varken le eller gråta. Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok att rosor och akvileja förfrysa. När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok då upphörde deras ögon att lysa. Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull, men fliten kom bara fliten till fromma. De räknade sina kärvar - för räkningens skull, och hatade för ett skratt och en blomma. En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt, en dag skall det tornas rymd över landen. Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt, men mänskorna skola lyftas i anden. Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått och kritar för sina lador och hyllor. En dag skall det varda sommar, har visorna spått. - Men visorna äro klena sibyllor.

PÅ ARENDORFFS TID På Arendorffs tid då var himmelen vid då var stjärnorna nära att se. Det var glädje och skratt; blev man haffad en natt var de' ingenting särskilt me' de'. Det var uppåt, det kan jag förkunna, fast man bodde ibland i en tunna. Och man frös och man svalt men man klarade allt. De' var ingenting särskilt me' de'. Nu är tillvaron hård så på gata som gård, så på krog som på pilsnerkafé. Man får sitta så tyst som ett trä och en byst: kan ni se något särskilt i de'? Nej, på Arendorffs tid fick man andas och med grevar och friherrar blandas. Var man dum i sin trut ja, så åkte man ut: De' var ingenting särskilt me' de'. Det var lustiga år, men med slätkammat hår nivelleringen gjorde entré. Och så blev det så här: vi är lika som bär. Kan ni se något särskilt i de'? Folk betalar sin skatt och är snälla fastän inte ett skvatt originella. Nu är tillvaron platt som en nedsutten hatt. Ja' ser ingenting särskilt i de'. Ja, man lever och tär på den kropp som man bär, och så ligger man där ett-tu-tre. Och så fraktas man bort i en billig transport. De´ är ingenting särskilt me´ de´. Om en fågel en drill ville drilla vid ens färd var det inte så illa, men om prästen är skral och drar in på sitt tal är de´ ingenting särskilt me´ de´.

SVARTE RUDOLF Se, Svarte Rudolf dansar och böjer sin nacke och ler. Han tänker på stormande nätter i Amsterdams glädjekvarter. Han drömmer om flickornas kransar och svävande bruna ben på stranden av blåa slätter vid Samoamånens sken. Han böjer sin nacke och blundar i flygande roslagsvals. Så höll han i smäktande lundar sin arm kring chilenskans hals; så böjde han krullig hjässa en afton i negerbyn mot trettonårig prinsessa med eldsken på ebenholtshyn. Så dansa de svajiga karlar på Malagas vinstänkta redd. Den vitröda tösen bävar, bedårad, förlorad, förledd. Hon ler i den väldiges nävar åt allt vad han tog och gav, hon suckar, och vinden svarar från Ålands jäsande hav.

Frukta icke Örnen, vita Duva! Dig han icke river, ljuva! Tröttnar Du att gå på jorden, Tar han Dig på starka vingar Lyfter Dig upp över molnen! Örnen är din vän, min vita duva! Skyddar Dig mot gråa höken. Skydda honom, Du, mot dina pilar!

URARVA I skryten med Er glada ungdomstid, I gamle, som nu hacken på de unga, I voren alltid färdiga till fredlig strid och sökten idealet i att supa och att sjunga. I finnen nu ett släkte tungsint trött, som endast har sin strävan i att vara om sig. I själve, som oss i ett bakrus fött, I borden veta bäst hur detta kom sig. Man är ej glad när andras skuld man nu skall sitta och betala; I söpen Er till ett försvarligt hull och därför äro Era barn så smala. Vi ärvde Era skulder och Er syfilis och Era löften ifrån fyrti-talet, sen väl I slukat varje Leckerbiss, I lämnaden åt oss att gnaga idealet. I svärmaden och höllen tal för Danmark, Finland, Polen; vi svärma ej för våra ideal, vi knoga lugnt mot framtidsmålen. I drucken punsch och åten mat för skandinaviska treenigheten, när enigheten stannade vid prat, vi nöjde oss med mänskligheten. Urarva skulle vi oss gjort, men äpplet faller icke långt från trädet, och sådant arv, det ärvs på barnen ner till tredje och till fjärde ledet.

BIOGRAFISKT Nu har jag spelt på pipa och sjungit sorgesång, men ingen velat gråta, ej dansen kom i gång. Då gick jag ut på gatan, mig ställde i ett hörn, där slog jag på en trumma och visade en björn. Åt björnen gav man socker, mig själv man ville slå, och när jag ville sjunga då hörde ingen på. Då tog jag narrens kåpa, jag gycklade en lek, och när jag räckte tungan man av förtjusning skrek. Då stanna ekipager med höga herrar i: »Det var en rolig djävul, den där kan något bli!» Och hopen höres jubla, när herrarne få ris, men när man vädrar allvar, då ropas på polis. Så blev jag stämd för gyckel med allt gudomligt var, ty visst det är gudomligt att åka efter par. Det halp ej protestera, ej gillas mitt försvar, att ej det varit gyckel, men att det allvar var. Så tog jag svarta kappan och steg i predikstoln, fick höra folket snarka som grisar uti soln. Jag skrek så några väcktes och konsistorium med, men då jag miste kappan och röcks från stolen ned. Jag var ej ordinerad, jag hade icke tron, den gamla gamla visan på gamla gamla ton. Jag tar min spruckna pipa och stoppar den i säck, jag stämmer ner min trumma och packar mitt gepäck. Så vandrar jag kring världen att söka äventyr, att glömma och att glömmas och bota min blessyr. Och åren gå och vanka, av såret blir ett ärr, och allting står så stilla som i ett fredligt kärr, där grodorna få kväka till myggors duvna sång och kremlor stå och sova den heta dagen lång. Där porsen ensam vakar och sprutar sin morfin tills hela kärret snarkar bak spindlars grå gardin. Då hörs en dag i skogen en trummas gälla skräll och snart kring fält och backar trumpeten ger appell. Hej! Kriget är förklarat! Jag låter trumman gå, min pipa den jag säljer och köper ett chassepot. Men vem skall föra fanan? Ej någon fana finns! Och blott med spridda trupper ej någon seger vinns! Jag tar min röda näsduk med Garibaldi på, den knyter vid geväret och sen: framåt! låt gå! * Han föll vid första salvan förr än ett skott var bytt, han ensam bet i gräset, de andra hade flytt! Nu blåser man Victoria och liket bäres bort. Det var en härlig seger fast striden var så kort. Man ställer till begravning med militäriskt bruk, han sveps i egna kläder och med sin röda duk. Vid graven ges en salva, och prästen tar sin bok att läsa ner den döde - men då det gick på tok! Den döde, som var hedning och aldrig tålt en präst, han reser sig ur kistan och gör en tydlig gest. Då blev det slut på glädjen: man ropar på skandal. Den döde förs som sårad till nästa hospital. Där ligger han i järnsäng och prövar gammalt mod att plocka bly ur såren, som giftat ner hans blod! När febern honom griper och yrselns dämon går med bolmört kring hans kudde det rister i hans sår! Då hörs den sjuke sjunga med hes och bruten röst, på gamla melodier som korp i kulen höst. Om sina sår han yrar, om sina nederlag, men ock han höres mana sin trupp till nya slag. Och när han stundom jollrar om hjärtats hemlighet, då vissnar hatets bolmört; då grönskar feberträt. Då fläktar det i sjuksaln och luften doftar hav; ej såren längre svida, men dämon ger sig av. Och vänliga små händer de bädda om hans säng, att han får vackra drömmar som i en blomsteräng. När så en dag han ligger som svag konvalescent och väntar blott på läkarn, som nyss har hoppet tänt, han hör igenom fönstret en trumma slå alarm. Strax far han upp ur bädden, om hjärtat blir han varm. Emellan gårdens lindar där skymtar ett standar: så börjas åter striden, än finnas trupper kvar! Hans öga blir så blodigt, när matt han lägges ner. På svarta nattduksbordet med kuvad harm han ser. Där ligger nu bland flaskor, bland knivar och charpi det bly, som togs ur såren och låg så tungt däri. »O, vore jag på benen som förr med friska don, jag toge till min järnsäng och göte en kanon. Av varje spik ni slagit — jag aldrig det förgat — ni slagit i min kista, jag smidde en granat. Och sedan, fylld med blyskrot utur min egen kropp, ni skulle se granaten som en komet gå opp. Ty högt man måste sikta för att till målet nå, man skjuter upp mot himlen men träffar knappt ändå.» Då ser han genom fönstret en kransad fana dra förbi de gamla lindar, och hör ett glatt hurra! Vår fiende har segrat i drabbningen på nytt, de våra äro slagna, men de ha icke flytt. Då blir han glad i sinnet, ty han har lärt förstå att genom nederlagen man får till seger gå. Han faller i en slummer till åter det blir dag, att hälsa nya segrar i nya nederlag.

LOKES SMÄDELSER Tidens gudar, som jag smädat, smäda vill jag än en gång! Tidens gudar, som jag hädat, häda vill jag i en sång! I han makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt; tretton ären I vid bordet; det betyder, har man sagt, dödsfall, ofall, onda tider: gudar, tagen Er i akt, ty vad rättnu tiden lider: gudar, varen på Er vakt! Det är sant, jag fordom sutit vid Ert gudabord som gäst; edan bindeln väl I knutit, släpad blev jag till Er fest. Därför ock, vad I förbrutit, känner Loke kanske bäst! Vämjdes jag vid fyllda faten, av Ert vin jag ej blev glad, och Er sång tog smak av maten men var tunn som kittelns spad. Gudar, därföre I haten Loke, som Ert lov ej kvad! Nej, jag vill Ert lov ej kväda, icke sjunga för Er mat, nej, jag vill Er heldre häda med mitt stora, sköna hat! I han sträckt min bål på bergen, och bland isar rett min grav, se’n den lille lömske dvärgen skurit mina senor av. Fast I bundit mina händer och min fot i järnet smitt; fast I brutit mina tänder, än min tunga smädar fritt. Jag Er hemlighet förrådde, gudar, det var allt mitt brott! Och min tunga dock Er nådde in i Era fasta slott. Jag förrådde Era funder och Er falska helighet; trodde ej på Era under, ej på Er odödlighet. Därför Loke ock av Eder nämnes främst bland smädare; det han räknar sig till heder — han förrått förrädare! När den svage straffar styrkan, då nämns straffet hämnd; jag ej våldet gav min dyrkan, hämnd min bragd är därför nämnd. Väl! Jag hämnats då, I gudar, jag har hämnats, hören det! Jag har slitit Era skrudar, visat fram Er nakenhet! Eder gudstjänst jag föraktat, Edra stoder slagit kull, och den gyllne kalven slaktat för att se om den var mull. Jag har rivit templets murar, jag har brutit altarskrank, jag har öppnat stängda burar, jag har störtat murkna plank. Jag har hämnats, gudasköka, hämnats all min ungdoms ve, då jag tvangs för dig att röka och du bröt mig ner på knä! När jag sanningen fick slunga i Ert anlet, gudapack, då Er himmel syntes gunga och Er gamla skottmur sprack. Gudakärngar, gudagubbar ränna yra efter skygd, hängsla byxor, knyta stubbar, för att dölja skrumpen blygd. Styrkan letar sina lansar, skönhet plockar fikonlöv, dygden tar sitt gyllne pansar, rätten gör sig blind och döv. Lögnen går till dikets renar, fångar ormar i dess dy, binder dem i bergets stenar att i Lokes anlet spy. Och nu ligger Loke bunden: en mot hundra var hans sätt, men i lumpna gudarunden skrikes dock om oförrätt. Bunden ligger han på hällen, men hans tunga än är fri, och de gamla gudaskrällen darra ännu vid hans skri. Ty i smärtans långa nätter makan vid hans hårda bädd ställer sig för ormens etter, räcker bägarns svala brädd. När då lömska ormar måtta sina hugg mot hennes bröst, då hörs Loke ej bespotta, men som stormen blir hans röst. När han riste sina bojor, det i bergens hällar skrall, och i borgar och i kojor mänskor vänta världens fall. Då hör Loke upp att smäda, men ur mörka ögonvrån blixtar ljunga, fräsa, sveda, och han ropar på sin son. Midgårdsormen, världsförstörarn rasslar då med fjällig kropp, stjärten rörs av världsförgörarn ner vid Wolgas vilda lopp. Och det prasslar och det brakar i Wolchonskyskogens snår, och i Pyrenées det knakar, där hans buk i ringlar slår. Men med bröstet argt han piskar Seine, en gammal helig flod, från vars stränder än det viskar om förlossning och om blod. Men var ormen huvet döljer, fege gudar, frågen I. Framtid evigt nutid följer, svaret skall Er forntid bli. Ty när han sitt huvud reser, gudar, då är tiden all, hören I då ormen väser, svårt är ej att spå Ert fall! Då går branden över världen, bränner allt som brännas bör, skedar guldet ifrån flärden, men vad leva skall, ej dör. Och den gamla torra jorden, nu i fruktbar aska bytt och av elden renad vorden, avlar, föder fram på nytt. Då i evigt gröna lunder vandrar fri en nyfödd släkt, villad ej av gudafunder som de forne andar bräckt. Då I ären döde alla, gamle gudars skrala ätt; födde voren I att falla, då I ormens huvud sett. Men vid Era svarta bårar, när I slutat Edert lopp, Loke äger inga tårar, blott sitt evigt unga hopp. Sina smädelser han sände, störde Eder gudaro, ty han trodde på den Ende, ej på Er han kunde tro. Över Era gravar ljudar fridfullt som ifrån en vän: här I vilen, Tidens Gudar; Evighetens lever än!